Det gör ont...

Nu är julen bortstädad till nästa jul, om jag lever då. Som vanligt tycker man att man "dragit" fram alldeles för mycket, och till nästa år ska det bli mindre - samma tänk varje år.
Denna jul och nyårsafton har gått i stillhetens tecken, ingen stress eller några måsten. Trots det är jag så besviken och ledsen över hur mitt barnbarn har behandlat mig, det eskalerar tydligen från år till år.
För 5 år sedan gifte sig hennes föräldrar och hon påstår att jag inte hälsade på henne då, jag gjorde det och kan ju ej rå för att hon inte hörde det. Egentligen ganska barnsligt tycker jag - hon var ju iaf 16 år då. Idag är hon 22 - ingen trotsig diva.
Efter det har hon inte ringt eller hälsat på mig annat än om hon varit tvungen följa föräldrarna hit.
Trots det har jag fortsatt att ge presenter då hon fyller år och till jularna, men hon verkar numera bara ta emot dem om vi är flera samlade, som t.ex. ifjol jul då de fick en kristallskål som hon då tog emot. Denna jul firade hon ej tillsammans med sin familj, har tydligen kommit "på kant" med sin pappa. Vad som hänt dem emellan vet inte jag, det är bara min yngsta dotter som känner till det och hon har lovat att tiga.
Precis som ifjol till jul hade jag köpt en mycket fin julklapp till hennes och killens gemensamma hem, och hon hade lovat min dotter att åka hit och hämta den, men än har hon inte synts till och nu är hon väl tillbaka till Stockholm igen. Så denna julklapp får någon annan glädje av, och som kanske uppskattar mig.

Hur kan man behandla sin farmor på detta vis och såra henne enormt, och som aldrig kommer att glömmas bort? Jag är skitledsen för det här, men vad ska jag göra? Ska jag be om ursäkt för något som hände för 4 år sedan? Trodde faktiskt att hon fostrats som hennes pappa då det bl.a. gäller att ha respekt för gamla, men uppfostran idag verkar inte vara för givet. Föräldrarna har sina jobb och sina karriärer att tänka på så tiden tillsammans med barnen blir egentligen för liten för barnuppfostran. Deras dåliga samveten gör att de istället "klemar" bort barnen med pengar och vad de vill ha i överskott. Okej... man måste ju erkänna att idag inte är som förr, men när mina barn var 22 år var de väluppfostrade vuxna.
Jag har anförtrott en väninna om allt det här och hennes åsikt är: -långsur, arrogant, respektlös, egoist, otacksam, självgod, introvert, samt att bete sig så här som 22-åring är barnsligt. Men trots allt hon gjort mig är hon ju trots allt mitt barnbarn och jag älskar ju henne givetvis som farmor.