Till låns...

Dina barn tillhör dig inte..
De är söner och döttrar av själva livets längtan.

De kommer genom dig, men inte från dig, och
fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan GE dem din Kärlek, men inte dina tankar,
ty de har egna tankar. Du kan hysa deras kroppar,
men inte deras Själar,
Ty deras Själar tillhör morgondagens land,
Som du inte kan besöka, inte ens I dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem, men
försök inte att göra dem lika dig själv.
Ty livet går ej tillbaka och dröjer ej vid igår.

Det ligger en hel del i vad som skrivs i denna dikt, men det är ju alltid svårt att "klippa av navelsträngen" och inse att barnen är vuxna, skulle tro att de flesta mammor håller med om det. Barnen är ju ens ädelstenar och enda stora glädjen i livet. Att se dem växa upp, och av oss föräldrar fostras till välartade ungdomar var guld värt. De skötte sin skola-/yrkesutbildning jättebra och det var jobbigt då de flyttade hemifrån, saknaden och rädslan att något skulle hända dem var stor - den oron finns ännu idag fastän de blivit vuxna och gamla. Pengar till övers hade de inte, ej heller vi föräldrar. Men i ett hem har man ju hunnit "dra på sig" många saker under årens lopp, så var och en barnen fick ett  s.k. "startpaket". Det är helt naturligt att när barnen fått jobb och flyttat till andra orter var kontakten inte lika ofta, och när de sen skaffat egen familj var man som förälder inte prioriterad - också helt naturligt.

Barn och barnbarn blev det - underbart, och man hade önskat att man kunnat ställa upp mer och hjälpt till. Men när sjukdomar kommer i mellan och man inte orkar kan man inget göra, utan försöka förklara läget. Julen 2001 hade jag en infarkt, hösten 2002 fick jag 100% sjukpension, kroppen sa totalt stopp på flera sätt och jag fick dessutom diagnosen KOL 2000 efter en lungkollaps, och att också ha fibromyalgi, astma, epelepsi samt besvär med magen. Värk -/hjärt -/ lungproblem är inget som direkt syns utanpå. Att också ha ständig värk och sakta men säkert bli mindre rörlig är ingen vidare livskvalité. Okej man beklagar sig kanske för mycket för det finns ju de som har det värre, men det känns bättre sen. Att inte bli trodd och få höra att  "du som är så glad kan ju inte vara sjuk" gör fruktansvärt ont, man känner sig verkligen som något "katten släpat hem". Värk -/hjärt -/ lungproblem är inget som direkt syns utanpå. 

Hur känner man sig i dagsläget... man mår illa, man gråter mycket och tycker synd om sig själv, känner sig fruktansvärt ensam. Att man som mor tidigare ringde till barnen för att höra hur de mådde, önskar man nu att de gjorde till mig (en gör det). Medan mamma levde så träffades vi minst 1ggr i veckan - besöken var spontana från båda hållen, och då vi inte träffades ringde jag till henne för att kolla läget minst 1 ggr i veckan, och det fortsatte jag med även då jag flyttat från hemorten. Att bli uppvaktad på födelsedag och mors dag visst är roligt, men man byter gärna ut det mot lite kontakt och samvaro.

 Någon hållen mig konstig – har inte fått någon förklaring varför, försöker ej efterlikna någon. Hållen för att vara bitter.. ja det blir man utav allt negativt - misshandel och allt annat otrevligt man upplevt från barnsben till vuxenlivet. Självförtroendet har hamnat på 0 och lär nog inte stiga, man har en tung ryggsäck att bära, tiden är för kort och någon "hjärnskrynklare" kan nog inte göra något.