Bedrövad och nere....

Snart har 1 vecka gått sedan jag fick det hemska beskedet att jag har bröstcancer. Undersökningen på universitetssjukhuset i Umeå började med att jag fick ta en ny bild på mitt högra bröst. Sen fick jag flytta till ett annat undersökningsrum där läkaren gjorde ultraljud på bröstet och knölen var ganska stor och öm. Helt plötsligt kom en till läkare och de stod och konfererade och jag fick till slut veta att de skulle ta en biopsi. Först fick jag en ordentlig information om hur det gick till och sen fick jag en lokalbedövning, när de tog provet från knölen lät det som då man använder en häftpistol. Efter undersökningen var klar fick jag veta att inom några timmar skulle jag infinna mig på kirurgmottagningen för att få svaret. Så småningom fick jag komma in ett rum där de satt 2 läkare som skulle meddela mig svaret. Glad och positiv som jag är frågade jag om svaret var en fettknöl eller bara en körtelförstoring, men fick svaret att det var bröstcancer och det räckte inte med att bara operea bort själva knölen, utan hela bröstet måste tas bort. Har tidigare läst och hört att en cancerknöl inte gör ont, men det var tydligen fel. Vad tänker man när man får en sån diagnos, jag blev både chockad och bedövad, man blockerar allt. Att mista ett bröst gör mig inget för jag är så pass gammal att jag inte bryr mig om "skönhetsfel. En av mina tankar var ju om cancern spridit sig i andra delar av kroppen, men det kunde läkarna inte ge något svar på.

Det fanns fler frågor att ställa, men jag kunde inte tänka klart. Under den tid jag var inne hos läkarna hade bröstsköterskan redan kontaktat Skellefteå där operationen ska göras, det känns skönt att vara på hemmamark, och om jag förstod rätt ska operationen ske inom 14 dagar.Tid på tisdag den 24/3 hos en kirurg och kanske är narkosläkaren med - minns inte säkert om det också hade ordnats. Blev förvånad att allt detta planerats så snabbt, jag har ju läst om många som fått vänta i flera månader på op, kanske beror det på vilken slags cancer jag har. Therese yngsta dottern kommer hit - hon bor 17 mil härifrån, och hon ska följa med mig. Det känns tryggt och hon hjälper mig att komma ihåg att ställa frågorna som jag behöver få svar på, och så får jag ju veta när op ska ske. Vi ska även kontakta min handläggare på kommunen, för jag måste nog ha extra insats från hemtjänsten sen jag kommer hem och ett tag framöver.

En tröst är att cancerforskningen kommit så långt idag att dödligheten är låg. Jag har en ångest som inte går att beskriva, inte för själva op utan vad som kan hända under den, vaknar jag upp igen eller inte. På grund av mina övriga sjukdomar är jag en stor riskpatient att söva, jag fick ju inte göra en gastrik bypassa  för några år sedan pga av riskerna. Dels så är det hur respiratorn fungerar på mig - det har med min KOL att göra, jag kan även få en propp i lungan - infarkt eller en stroke, allt detta kan även ske efter op. Jag är inte rädd för döden men jag vill ju leva så länge som möjligt, vill ju se mina barnbarn växa upp till vuxna.

Trots min grava KOL och fibromyalgi som gjort mig rörelsehindrad, så har jag ju trots allt en rätt så bra livskvalité. Kan väl inte aktivera mig så mycket men jag är ju ute och kör med min permobilen så ofta vädret tillåter, jag har datorn som har blivit ett måste för mig - sitter många timmar framför den. Ursäkta att jag skriver lite osammanhängande, men det har med mitt nuvarande tillstånd att göra fastän jag fått medicin mot oro och ångestdämpande. Nu ska jag klä på mig och sätta mig på balkongen och läsa tidningarna på min IPad som jag fått av sonen.

Våren är här...

Nu kan man säga att våren är här efter +grader i nästan 2 veckor, gårdagen bjöd på +9 och redan nu 10.00 är det +6. Känns på sätt och vis bra, men vi har en lång tid nu när det är slaskigt och smutsigt ute. När jag tänker efter så är det ju bara ca 10 år sedan då vi hade vinter i 8 månader  men nu är det ju bara 3-4 månader, klimatförändringar pga all "skit" som släpps ut i luften. För min del vill jag inte uppleva de hemska veckorna ifjol sommar med + 28 grader varmt, det kanske är idé att man redan nu rustar sig och köper en golvfläkt till, ifjol tog alla fläktar i hela Sverige slut ganska fort.

Förutom vårkänslor håller min mage på att ta livet av mig, är mycket fundersam vad som"rör sig" i den, har fått diagnosen IBS men jag ställer mig tveksam till den. I vanliga fall har jag klarat mig från mina "attacker" med ibland 3-4 veckor, men det var bara 1 mellan förra och den jag hade nu. I torsdags kväll satte det igång med ordentliga magkramper och sen fick jag gå på toa "stup i kvarten", så höll det på i 1,5 timme innan det var över och jag var totalt slut. Skönt tänkte jag, nu är det över för denna gång! Ack vad jag bedrog mig - på fredag morgon bara nån timme innan hemtjänsten skulle komma och hjälpa mig att duscha, satte det igång igen. Samma procedur igen så jag fick ringa htj och senarelägga duschningen, efteråt var jag så slut att jag sov i 2 timmar. På lördagskvällen var det dags igen - samma procedur som de 2 tidigare dagarna och min kropp var totalt slut av det och min KOL gör ju sitt till att orken är dålig. Jag orkade inte vara uppe längre än till 18.30 då jag gick till sängs och sov i 14 timmar, men var ändå orkeslös hela söndagen. Idag måndag känns det bra -peppar peppar, har faktiskt orkat göra lite här hemma. Måste nog ringa doktorn och få en remiss för magröntgen.

Ikväll kommer sonen hit och ska hjälpa mig med lite tekniska grejer som jag är osäker på att göra helt själv. I och med att jag bytte bredbandsoperatör måste jag ju ändra min e-post och det får inte bli fel, jag har haft tur att inte den förra operatören raderat mig genast då hade jag inte fått -post alls. Sen gäller det att snabbt ändra adressen till alla bekanta, myndigheter med flera. Efter allt detta är bortgjort ska sonen använda min tvättstuga och tvätta sina kläder, han har separerat från sin fru och bor för närvarande i husvagn. Han har egen firma och har rest mycket på senaste tiden och det blir väl några resor till framöver, därför finns ingen tid att börja söka och inreda någon lägenhet. Har han otur kan han få vänta länge på en lägenhet, men från och med slutet av maj - början på juni kan han annars bo i sin fina båt.

Ett och annat...

Nu har jag börjat få igen krafterna - de få jag har efter min lunginflammation, och det har hänt en del saker. Dagen efetr jag fått min diagnos efter det dramatiska besöket på akuten och hemgång med antibiotika och kortison, ringde min lungläkare. Han hade fått kännedom om mitt tillstånd och ville veta hur det var med mig, inte alla läkare som gör så. Jag har alltid hållits att vara tjurig för att jag väntar i det längsta att söka hjälp och det fick jag nu veta igen, men man vill ju inte besvära i onödan känner jag. Om detta aber påminde läkaren mig och sa att nu måste jag skärpa mig - grav KOL är inget man ska nonchalera. Då han hörde att jag inte hade trygghetslarm ansåg han att det skulle jag skaffa med en gång. Sagt och gjort ringde jag handläggaren på kommunen och ansökte om larm. Då hon fick veta hela "historien" prioriterades jag och inom 2 dagar var larmet installerat, det känns verkligen tryggt för nu får jag snabb hjälp när det behövs. Hade veckan före bett hyresvärden om en ny toastol för den gamla var så missfärgad av all kalk, och hör och häpnad så godkändes det. Nu har jag en som sparar på vattnet - två lägen.... jättebra. Summa summarium, allting händer ibland på en gång.

Har också fått min snälle sons gamla IPad för att bland annat kunna läsa böcker på den - ojojoj så roligt det var , jag har redan många timmar med den. Finns mycket annat man också kan använda den till, men mitt tekniska kunnande är inte fullt ut ännu, men vänta bara... jag ska pröva mig fram.

Då jag mycket sitter vid köksbordet långa stunder och löser korsord och numera även läser på plattan, tycker  jag att den vanliga köksstolen blir obekväm - vill gärna vara nära bordskanten för att inte spänna mig så mycket. Så i lördags tog jag hojen och åkte till pingstkyrkans seconhand-butik och där hittade jag en precis lämplig kontorsstol - modell äldre. Den kostade bara 70 kr och jag får den hemkörd imorgon...skönt.

Innan jag blev sjuk hade jag påbörjat en ordentlig utrensning i mina garderober, igår avslutade jag gardinskåpet. Det blev en nästan full sopsäck med gardiner som hängt i flera år samt såna som jag inte gillade så skarpt. Satte sedan ut säcken i soprummet ifall någon ville shoppa gratis och nu är allt borta, det är ju bra att de kan komma till användning igen hos någon som vill ha dem och behöver dem. Det blir en så kallad återvinning.

Idag har en städfirma jag anlitat varit hit och putsat mina fönster....före det såg det ut som det alltid var dimmigt ute och då solen sken var det katastrof. Nu är de så rena och fina och med nya gardiner uppsatta känns det så jättehärligt och är så fint, man får nästan vårkänslor.

Mina livlinor....

Som ni kanske har läst i min profil så har jag ju bland annat fibromyalgi och grav KOL. Denna hemska lungsjukdom har jag fått pga att jag rökt, men när jag fick diagnosen för 14 år sedan, slängde jag cigaretterna och har inte blossat sen dess. Att beskriva sjukdomen här blir för långt, istället kan ni googla på den och läsa mer. Hur som helst har jag bara 49% lungkapacitet idag och måste ha syrgas dygnet runt för att kunna andas någorlunda, på natten måste jag ha en v-pap dessutom som hjälper mig andas in. Utan syrgas skulle syresättningen i blodet sjunka totalt och det i sin tur skada andra organ, till och med hjärnan tar skada om det blir alltför lågt. Trots att jag har syrgas får jag ändå s.k KOL-försämring emellanåt, nu har jag fått lunginflammation. Fibromyalgi - diagnosen fick jag 1997  och den har gjort att jag idag är mycket rörelsehindrad, därför har jag fått min 3-hjuliga elrullstol/permobil för att kunna vistas ute när vädret tillåter. Lägger in några bilder här så ni får se mina livlinor.

Till vänster ser du min stationära syrgaskoncentrator som omvandlar luft till mer syrgas, i vår luft finns bara 22% syrgas, och den måste jag använda dygnet runt. Till höger i fåtöljen syns den portabla syrgasapparaten för utomhusbruk, jag har i sommar fått en ny och större, för den som syns här räckte inte batteriet inte så länge. Den metallgrejen du ser är min v-pap som jag förutom syrgasen måste ha till natten.

Detta är mitt fortskaffningsmedel så jag kan vistas ute, satt inne mestadels i 2 år innan jag fick hojen och nu har jag haft den i snart 9 år. Min livskvalite blev genast tusen gånger bättre, jag hyr den av Landstinget för en 500 kr/år - ingen summa att tala om. Det som är dyrbart är alla punka som jag haft och varit tvungen byta däck, 1 däck och slang kostar mig drygt 500 kr varje gång. Det blir rätt så ofta då det egentligen är dålig kvalite på dem.

Händelser

Ja nu är februari månad slut, det är hemskt vad tiden går fort. Det bästa med denna månad var att vi fick snö - om än väl mycket, men huvudsaken att det blev ljust och fint ute. Men vädrets makter har skiftat enormt.... ena dagen flera plusgrader, regn och sen kallt igen. När det har tinat och är moddigt så får jag hålla mig inomhus, min permobil har så små däck att då fastnar jag bara. När det sen blir kallt igen och de inte sandat glider jag iväg och kan tippa - finns inga "vinterdäck till permon. Syn.. för frisk luft behöver man alltid.

Och så har jag ju fyllt 68 år förra veckan.... herregud, man känner sig inte gammal, men det är på barnen man ser att det är sant. Micke fyllde 48 i januari, Tessan 39 igår och Madde fyller 46 den 9 mars.

Igår afton var jag tvungen åka till akuten trots allt, kunde inte vara tjurig längre. Har under 14 dar varit konstant trött och kunnat sova nästan nu mycket som helst. Min andning hade trots syrgasen dygnet runt försämrats så mycket att jag trodde jag skulle kvävas på lördagskvällen. Men vad gör man när man är ensam och utan hjälp, hemtjänsten slutade kl 21.00? Jag tog chansen och gick till sängs och jag vaknade upp på söndag. När jag kom till akuten gick det snabbt med att få hjälp med allehanda saker, bl.a andningshjälp för syresättningen i blodet var för lågt. Förutom att jag har grav KOL har jag även hjärtsvikt - det är högra klaffen som felar och därför måste jag även äta vätskedrivande.Pulsen har sedan i våras legat på 105 - 110 och det är ju alldeles för högt, men än har de inte åtgärdat det. Efter 5 timmar fick jag åka hem och har fått börja med antibiotika och kortison i 10 dar, och fått tillsägelse att bara vila. Nu har jag i alla fall ansökt om trygghetslarm så jag får hjälp om något akut inträffar igen - känns skönt faktiskt, nu är det bara att vänta till de kommer och installerar det.

Jag har nyss suttit och rensat bort en massa gamla dokument i maskinen som tuggar papper, de var rätt många - bl.a gamla fakturor sen 2 år tillbaka. Skulle jag "trilla av pinn" behöver då inte barnen sitta och gå igenom det. Nej nu är jag lite frusen, ska ta mig en kopp cappucino.

Garderobsstädning..

Idag har jag äntligen "kommit till skott" och börjat städa mina garderober, bäst passa på då jag har "en bra dag", min KOL och ständig värk har varit har satt stopp för det. Garderoben där jag har mina jumprar svämmade över och det var ingen ordning alls. Där fanns jumprar som var för små, gamla och nötta, en del använde samt några som jag glömt bort att jag hade. När allt var i ordnings ställt blev resultatet bra, och en säck med bortkastat ska jag bära till en container som samlar kläder till behövande och i morgon blir det rensning av gardiner och annat. I vår när jag städade köksskåpen och rensade bort mattor ställde jag ut det i soprummet, och innan dagens slut var allt borta. Det är ju bra att någon behövande blev glad och tog rätt på det.

Less till tusen...

Usch vad jag håller på att vara less att vara till akuten - läkare och sköterskor, sedan augusti har det varit "fullt upp" . Det har varit andningshjälp för min KOL, misstänkt infarkt som var 2 ordentliga kärlkrampsanfall - fick stanna ett dygn för övervakning, för lågt blodtryck, för hög puls, ödem samt en sårskada som infekterat - har snart ätit 2 pencillinkurer.
Inte nog med detta har jag nu en period då fibron är nästan outhärdlig, värken är hemsk och värktabletterna gör inte så stor verkan. Tidigare hade jag bl.a. Pronaxen som var bra eftersom det är inflammationshämmande, men den fick jag sluta med - får inte blandas med vissa andra av mina mediciner. Mycket synd.... en läkare som specialiserat sig på fibromyalgi sa att inflammationshämmande medicin var bar för oss med fibro. Har ätit Tramadol länge nu, men de gör inte nån större verkan tycker jag, vad finns det för annat som är bra - tipsa mig gärna? Det som påverkar och gör värken ännu värre nu är alla väderomslag som vi haft - ibland regn och ibland kyla, jag hör till gruppen som känner av det och värken blir mer intensiv och jag är konstant trött. Det är samma med min KOL, lufttrycket påverkar och min andningskapacitet förvärras fastän jag har syrgas dygnet runt. Nä nu ska jag inte klaga mer.... bara konstatera och acceptera att man är sjuk. Ändå får man ibland en fråga som gör mig ursinnig, kommentarerna är: "du som är så glad kan väl inte vara sjuk". Ska man bara sitta inne och vara sur och beklaga sig? Har även upplevt att folk har smygtittat på mig för att jag har "grimma" i näsan som jag får syrgas genom, det vore bättre om de kom och frågade varför jag har den.